På återseende!

Nu har jag "landat" i Sverige, också mentalt. Men det är i ett annat universum. Här är höstkyla och gråmulet. Här finns mina älskade barn, men också slit med matlagning, städning och tvätt.

Jag publicerar inga bilder på shoppingfynd, eftersom det inte ligger för mig. Nyfikna kan i stället komma på besök till Den Lilla Staden! Eller bjud mig på bröllop, så dyker jag upp i min feststass från Ross!

Som sagt: Jag är hemma. Men Las Vegas finns kvar. Som en hägring i öknen blinkar staden åt mig: "Kom tillbaka!". Och jag medger att längtan är stor. Det var en fullständigt oförglömlig resa.

Någon gång, på något sätt, ska jag återvända. Tills vidare får jag nöja mig med minnen, foton – och kanske denna tv-serie som jag till min glädje upptäckt!

Med dessa ord stänger jag bloggen "Lady in Las Vegas". Tack till er som tog hand om våra barn under resan, tack till alla läsare och särskilt Mona, som frälste mig till Vegas-vän för livet.

Kanske återupptar jag Lady Stalker-bloggen igen? Vem vet. Håll utkik!

Jag säger "på återseende". Både till Vegas och er.

See you!

Hemresan

Ja, då är man på plats igen i Den Lilla Staden, i lugnet och höstkylan. Och hos barnen. En märklig färd, från ett universum till ett annat.

Tack för alla välkommen-hem-hälsningar som jag redan fått! Och tack för all positiv respons på min reseblogg.

Här kommer en liten rapport om hemresan, som jag fått önskemål om.

Las Vegas – Newark
Halv fem på morgonen ljuder väckarklockan. Klunkar i mig lite juice från Walgreens och slänger ner det sista i väskorna. Stora resväskan känns tung. Tänk om det blir övervikt? Så ner med hissen till Taxi/Valet Parking. Taxibilar kommer i en strid ström dygnet runt, så det är bara att åka ner och ställa sig har jag fått veta. Mycket riktigt! Efter 30 sekunder kommer en bil, och så bär det i väg till MacCarran Airport.

Jag checkar in och hajar till när vågen visar "39"! Men så kommer jag på att det ju inte är kilo utan pounds ... Puh! Genom säkerhetskontrollen och det är inga problem, förutom en lite morgonsur tjänsteman. Nu blir det Starbucks och en ljuvlig frukost bestående av ciabatta med cheddar och beef samt en kopp sojalatte! Mmmm!



Ett problem återstår: Jag har en fönsterplats. Inte bra med tanke på det som hände på utresan. Men efter att ha framfört det hela till Continentals personal, får jag faktiskt byta till en plats vid nödutgången. Detta mot att jag "lovar att assistera vid en nödsituation". Javisst, säger jag – den stunden, den sorgen ...

Ombord får jag trevligt sällskap av ett norskt par, som gjort Los Angeles och Las Vegas i tio dagar. Birgit och jag visar foton för varann och utbyter upplevelser. Dock har de haft en något lyxigare semester. De verkar mest ha inhandlat Prada och Armani, plus att de har bott på The Venetian ...

Ombord finns inga filmer att se! Så då blir det en stunds läsning i stället. Flygningen går bra, förutom att en flygvärdinna verkar ha missat årets charmkurs. Jag ber om ett glas vatten och påminner henne lite diskret en kvart senare. Då får jag kommentaren: "I'm running up and down. There's no need to get nasty!" Detta rimmar inget vidare med flygbolagets introduktionsvideo som Continental alltid visar. Där intygar vd:n med synnerligen påklistrat (tandblekt?) leeende vilken förstklassig service de står för!

Newark – Arlanda
Framme på Newark slipper vi gå genom några kontroller. Bagaget är redan på väg till Arlandaplanet och gaten ligger nära den vi kom till. Bra! Jag tar det lite lugnt och äter en rulle med kalkon, eftersom middagen lär dröja. Ombord på förra flighten serverades endast snacks.

Så ska jag gå till gate 133. Men vad nu? "Portland" står det! Hjälp! Var är Arlandaflyget? Efter fem minuters panik hittar jag gaten – nummer 136. De hade visst bytt. Jag frågar åter om det går att få en bättre plats, men det går inte. Ändå hänvisar jag till risk för blodpropp ... Vi börjar gå ombord och då händer det! En flygvärdinna kommer fram och berättar att jag har fått ny plats – vid "Exit row". Jaaaa! Gott om plats för benen, särskilt med tanke på att vi nu ska flyga på natten. I alla fall en som gick charmkursen ...

Innan vi kommer i väg får vi stå nästan en timme och vänta på att ett system som "är nere" ska bytas ut! Men vi ska vara lugna, "det är inte något annat fel på planet"! Tur att man inte är flygrädd. Så iväg.

Denna gång ser jag ingen film; det är ju snart sovdags. Dock ser jag om en liten snutt av What Happens in Vegas, bara för att få njuta av miljöerna som jag ju nu känner igen. Och nu ser jag med mer kritiska ögon. I en scen kliver Cameron Diaz ur limon precis intill den grandiosa avslutningen på Bellagios fontänshow! Vilket "sammanträffande"! Och sedan vinner hon och Ashton Kutcher 3 miljoner dollar – efter att ha stoppat en "quarter dollar" i maskinen! Javisst, mycket troligt!

Vid halvtvåtiden på natten (svensk tid) serveras en middag. Det är steak med mos och grönsaker. Gott! Därpå släcks lyset i taket och jag tar en melatonintablett för att försöka sova lite. Det blir bara dåsande, ingen riktig sömn. Men jag sitter med slutna ögon i princip hela tiden från 02.00 till 06.30. Stiger bara upp ibland för att göra lite fot- och vriströrelser. Och vid två tillfällen "väcks" jag, först av att en kille tappar en tung jacka i mitt huvud (!) från bagagehyllan samt av ett hysteriskt gnäggande skratt från en som ser Two and a Half Men.

Vid 06.30 får vi frukost, bestående av något slags wienerbröd med marmelad, två pyttemelonbitar och två vindruvor! Härligt, proteinrikt och mättande ...



Vi flyger in mot Arlanda vid 07.45. Vädret i Sverige: plus 5 grader och mulet. Jippi! Sen blir det stress utan dess like. Mitt tåg till Den Lilla Staden går bara en timme senare, annars får jag vänta i flera timmar till! Och nu vill jag bara hem. "Snälla väska kom!" ber jag vid bagagebandet, men den dröjer. När den till slut kommer springer jag med bagagevagnen, så snabbt att jag håller på att missa tullen. Sen ner i hissen till Arlanda Express. Jag räknar ut att jag har tio minuter på mig att hinna till tåget.

Vid Karlberg annonserar en röst i högtalarna att tåget kryper fram, för det ligger ett tåg framför. Utmärkt tajming! Exakt fem minuter kvar till tågets avgång är det, när jag kliver av på Centralen. Nu är det långa benet före ... Har ni försökt springa marathon med en resväska, en tung ryggsäck och en stor handväska?

I trappan upp till tåget använder jag mina sista krafter ... Och så ombord! Det är tre minuter till avgång, och jag kan knappt andas. Sedan hostar jag hela vägen hem, av all luft jag drog i mig. Har lust att ropa till medpassagerarna: "Nej, jag är inte förkyld! Har bara sprungit marathon!"



Framme
Så, äntligen hemma. I Den Lilla Staden möter maken och barnen, och det blir kramkalas. Presenter delas ut och alla är glada. Men sen börjar det gunga. Och så fort jag sätter mig, nickar jag till. Det är med nöd och näppe jag lyckas läsa godnattsaga och jag läser hela tiden fel.

Klockan 21.15 är det godnatt. Och ååååh så skönt det är med egen säng! Jag somnar som en stock, men vaknar till lite under natten. I dag känns det något bättre.

Önskemål har kommit om bilder på det jag shoppat. Vi får se. Kanske kan jag visa något fynd! Men nu måste jag jobba lite!

See you!

Grandios avslutning

Nu kommer sista inlägget, innan det bär iväg hem till Sverige igen. Flighten går cirka 08.00 i morgon bitti från McCarran Airport. Sedan blir det mellanlandning på Newark och därefter atlantflygning till Arlanda ... Ett dygn på resande fot får jag räkna med.

Det är tomt här, för maken har redan rest. Men jag har haft sysselsättning ändå: vilat vid poolen, simmat samt spelat bort ett par dollar i casinot (för första gången!). Kvällens final blev showen The Sirens of Treasure Island. Nu är det snart läggdags och termometern visar 31 grader!

Caipirinha på The Mirage
Men åter till gårdagen, och den grandiosa avslutningen på vår gemensamma vistelse. Vi tar oss till The Mirage, där maken bodde på konferens för 16 år sedan. I en av de läckra barerna inmundigar vi varsin Caipirinha, en drink jag längtat efter att prova efter att ha läst Maria Ernestams fantastiska bok.

Utomhus inne
Så går vi vidare in på The Venetian. Och detta är bland det häftigaste jag någonsin sett! Ett stycke Venedig med kanaler, gator, torg och husfasader. Att detta "bara" är en galleria med restauranger och affärer är svårt att tro. Särskilt om man, som jag, faktiskt sett den verkliga italienska pärlan. Kan man tro att det är inomhus?









The Living Garden
Plötsligt kommer tre gråpudrade "statyer" skridande! Det visar sig att vi kommer i precis lagom tid för A Living Garden Performance. Till tonerna av Nessun Dorma formar de en levande fontän som sprutar vatten ur fingrar och hår! Kan det blir mer storslaget? Då kommer ett över två meter högt träd vandrande ... (Här följer ett smakprov av showen, även om den är filmad på ett annat ställe.)





Sushisamba
Kan vår avslutande kväll bli mer grandios? Ja, den är inte slut än. Nu ska vi hitta ett matställe och vi hamnar på Sushisamba på Palazzo. Jag beställer en "big plate" med olika skaldjur, ris, kokosmjölk och cashewnötter. Kyparna svassar kring vårt bord och försöker få oss att känna oss som kungar. Det är en exklusiv restaurang märker vi, en smältdegel av peruanskt, brasilianskt och japanskt ... Och så kommer maten! Det är det godaste jag ätit i hela mitt liv.

Åk hit!
Vi promenerar hem till Riviera Hotel i den glimmande neonljusnatten. Och jag kan sammanfatta: Las Vegas är spel, javisst, kvadratkilometerstora kasinon med "parkerade" människor, gripna av speldjävulen. Det är shower med toplessflickor. Men det är också en storslagen skatt i öknen, en glimmande diamant. Hotell, som överträffar varandra, spektakulära ljud- och ljusshower, mäktighet och pampighet som inte med ord kan fångas. Det är en plats där ingenting är omöjligt.

Det är fantastisk shopping.

Det är underbar mat från världens alla hörn.

Det är en saga, som inte till fullo går att beskriva; den måste upplevas.

Så – om ni har möjlighet: Se Las Vegas åtminstone en gång i livet. Ni kommer inte att ångra er.

Sightseeing på första parkett

Torsdag 11 september. Det känns skönt att vi inte ska flyga hem just i dag, även om säkerhetskontrollerna nog är mer rigorösa än någonsin.

Morgonen inleds med frukost på ett hotellcafé: italiensk ciabatta och kaffe. Sedan går vi till gymmet på 12:e våningen. Att träna känns underbart efter resandets stillasittande. Visserligen har vi gått minst en mil om dagen, men styrketräning ger cirkulation i alla muskler.

Därefter solar vi vid poolen och temperaturen känns alldeles lagom (någonstans kring 30 grader).



Lunchen intas på en mexikansk restaurang, innan det bär i väg med busslinjen The Deuce till Las Vegas Outlet Center. Nu handlar vi främst åt barnen. Men mina skavsårsfötter får sväva på moln, efter inhandlandet av ett par Scholl-sandaler.



Bussresan tillbaka är sightseeing på första parkett! Vi sitter längst fram vid fönstret, överst på dubbeldäckaren och kan fotografera The Strip med utmärkt vinkel. Resultatet kan beskådas här nedan.

Så in på hotellrummet och ut igen i natten ... som jag berättar om i nästa inlägg!

Åter en fantastisk dag

Onsdag. Tiden går alldeles för fort ...

Vi äter konferensfrukost för sista gången. Sedan bloggar jag på rummet en stund (se gårdagens inlägg). Maken får lite ledigt ett par timmar, från och med tiotiden. Och då tar vi en taxi till ett riktigt "shopping mall" – Boulevard Mall. Där väntar Target, Marshalls och massa småbutiker samt varuhus.

Nu är det barnen som främst får saker (men vad avslöjas inte här, eftersom delar av målgruppen är läskunnig ...) I gallerian är det verkligen "Shop Til U Drop" som gäller, men vi behärskar oss någorlunda.

Mandalay Bay och Luxor
Tillbaka på Riviera, med tunga trötta fötter, vilar vi vid poolen ett tag. Maken fortsätter sin konferens och sedan är det dags att åter "hit The Strip". Nu tar vi bussen (The Deuce) ända längst söderut till Mandalay Bay. Vilket ställe ... Vi bara går runt och njuter. Flotta restauranger och vacker miljö. Precis intill reser sig pyramiden på hotell Luxor. Som en slumrande gigant kurar den mot natthimlen och så framträder ljusstrålen från toppen ... En stråle som tydligen syns ända från månen! Mäktigt är det minsta man kan säga.

Burger Bar
Nu är vi hungriga och återigen kan jag tacka Mona för värdefulla tips. Vi letar oss genom ett gigantiskt casino till Burger Bar. Ett oansenligt namn måhända, men åh så gott! Hit går Las Vegas-borna själva för att smörja kråset och det är kö utanför. Vi får dock platser i baren och beställningen går fort, med utmärkt service.

Bussen tillbaka och så godnatt! Återigen en fantastisk dag!

Imponerad

Tisdag i Las Vegas. Morgonen inleds med continental breakfast, som makens konferens bjuder på i Business Center. Chokladöverdragna muffins, frasiga wienerbröd och kaffe står på menyn. Inte direkt "my cup of tea" alltså. Men jag lyckas hitta bagels och philadelphiaost.

Walgreens
Lite senare kompletterar jag måltiden med en yoghurt och en flaska juice från Walgreens, alldeles om hörnet på Strippen. Där blir jag förresten kvar ett bra tag, då jag upptäcker att de har fantastiska priser på smink!

Poolen
Nästa punkt på dagens agenda är en stund vid poolen. Vädret är betydligt drägligare nu efter åskvädret – "bara" runt 35 grader. En rejäl simtur blir det också. Bland solstolarna träffar jag på ett gäng från Hudiksvall som också är i Vegas för första gången: två kompisar i 50-årsåldern samt en son med flickvän. De är främst här för att spela! Vi diskuterar dock shoppinggallerior och jämför hur vi hanterar jet-lagen.

Vid 11.30 bjuder konferensen på lunch! Vi sitter i en mörk mycket luftkonditionerad sal utan fönster, men gratis mat är aldrig fel och efterrättsglassen är ljuvlig.

The Stratosphere
Så går jag en promenad längst norrut på Strippen, för att titta på Stratosphere Tower. Nu har jag helt fel skor på mig och sträckan är längre än jag trodde. Resultat: ett inte alls roligt skavsår. Haltar tillbaka och köper en stor påse Pretzels för 79 cent. Mums!

Klänningsfynd
Trots långpromenad blir det en tur till Ross igen. Och nu gör jag det ultimata fyndet: En fantastisk festklänning, som passar till bröllop etc. Priset? Hm ... 29 dollar. Och då räknar jag med kursen 1 dollar = 6.80 kr. Nu måste bara någon i min närhet gifta sig, så jag kan använda klänningen! Hör ni det?

Långpromenad igen
Tillbaka på hotellrummet blir det en (alltför) kort vilostund, innan det bär iväg söderut på Strippen igen. Nu är det jag, maken och hans ena kollega som ska promenera till New York New York. (Det är förresten en bild därifrån som kan beskådas bakom rubriken på denna blogg.)

Promenaden blir liiite längre än vi trott: Vi går i en och en halv timme, i rask takt (med skavsår, nota bene). Men det vi ser på vägen är värt allt.

Fontänshow
Fontänshowen vid Bellagio tar fullständigt andan ur oss! Klicka på länken så får ni också njuta. (Missa inte den grandiosa finalen!)

En tur genom Forum Shopping vid Ceasars Palace är en annan sanslös upplevelse. Tak med målad himmel och moln, torg, arkader och statyer! Det är som att gå i en sagovärld! När de rörliga statyerna reser sig framför oss blir sagan fullkomlig.

New York New York
Dödströtta och omtumlade når vi New York New York, där vi efter någon kilometer genom casinon når Gallagher's Steakhouse. Där pustar vi äntligen ut med kall öl. Jag måste trycka i mig ett par brödskivor trots att middag snart väntar. Ni känner ju mig? ;-)

Snart ansluter sig flera till sällskapet och vi intar en fantastisk måltid med riktig amerikansk stek och goda tillbehör. Min är well done, åtminstone "på papperet". Men då ska man jämföra med tallriken hos en annan i sällskapet. Han valde blue och där kan vi tala om "nyss ihjälslagen". Nåja, gott är det! Underbart gott och underbart sällskap. Att biffarna är så stora att de gott kunde delas av två eller tre personer är en parentes ...

Framåt midnatt når vi hotellrummet igen, och det blir dessvärre bara tre timmars sömn. Äta och dricka vin sent på kvällen är ingen bra kombination.

Men det var värt det.

Dress for less

Mycket nära The Riviera (eller The Riv som de insatta säger), ligger som sagt en affär vid namn Ross. Jag har inte kommit så mycket längre än dit. Man kan vara därinne hur länge som helst och det krävs tid, som jag mycket riktigt fått erfara. Man rafsar bland stängerna, provar, provar och provar. Kasserar tio plagg men hittar plötsligt några pärlor!

The Manager
Ni ska inte få se "Dagens outfit". Detta är inte – och kommer inte att bli – en sådan blogg. Men ni kan ändå få veta att jag nu är lycklig ägare till ett par otroligt billiga och annorlunda klänningar. Med tillhörande skor. På det ena paret skor fanns ingen prislapp och då hände följande: En i butikspersonalen gick med mig hylla upp och hylla ner i en kvart för att hitta likadana skor med prislapp.

Problemet är ju just det att det oftast bara finns en sort av varje. Till slut antydde jag att jag hade bråttom. Och sen inte bara antydde jag. Då diskuterade hon med en kollega och gick därefter till The Manager. Denna högt uppsatta kvinna fattade det oåterkalleliga beslutet att skorna skulle kosta 12.99§. Jag marscherade mot kassan där personalen visserligen trodde på vad The Manager sagt, men nu måste de hitta en prislapp med just 12.99§ för att skanna i kassan ...

Dress for less, som sagt. Men "money", "not time" ...

Åska
På eftermiddagen tillbringade jag en stund vid poolen, där hettan var brännande. Så småningom tornade mörka moln upp sig och det började regna! Och senare var åskvädret över oss! Helt otroligt! Men Nevada kunde nog behöva den störtskur som följde. Här finns inte många trädgårdar utanför stan. De flesta har små "sandöknar" utanför husen med lite träd och buskar. Något som såg märkligt ut från luften när vi flög in.

Efter liten siesta på rummet gick vi på välkomstträff för konferensgäster i hotellets penthouse. Himlen började klarna upp och kvällssolens strålar spelade mellan de gigantiska husjättarna omkring. Mäktigt.

Nu väntar en ny dag.


Interiör från Ceasars Palace, vid Forum Shopping (där jag inte shoppat).