måndag 15 september 2008

Hemresan



Ja, då är man på plats igen i Den Lilla Staden, i lugnet och höstkylan. Och hos barnen. En märklig färd, från ett universum till ett annat.

Tack för alla välkommen-hem-hälsningar som jag redan fått! Och tack för all positiv respons på min reseblogg.

Här kommer en liten rapport om hemresan, som jag fått önskemål om.

Las Vegas – Newark
Halv fem på morgonen ljuder väckarklockan. Klunkar i mig lite juice från Walgreens och slänger ner det sista i väskorna. Stora resväskan känns tung. Tänk om det blir övervikt? Så ner med hissen till Taxi/Valet Parking. Taxibilar kommer i en strid ström dygnet runt, så det är bara att åka ner och ställa sig har jag fått veta. Mycket riktigt! Efter 30 sekunder kommer en bil, och så bär det i väg till MacCarran Airport.

Jag checkar in och hajar till när vågen visar "39"! Men så kommer jag på att det ju inte är kilo utan pounds ... Puh! Genom säkerhetskontrollen och det är inga problem, förutom en lite morgonsur tjänsteman. Nu blir det Starbucks och en ljuvlig frukost bestående av ciabatta med cheddar och beef samt en kopp sojalatte! Mmmm!



Ett problem återstår: Jag har en fönsterplats. Inte bra med tanke på det som hände på utresan. Men efter att ha framfört det hela till Continentals personal, får jag faktiskt byta till en plats vid nödutgången. Detta mot att jag "lovar att assistera vid en nödsituation". Javisst, säger jag – den stunden, den sorgen ...

Ombord får jag trevligt sällskap av ett norskt par, som gjort Los Angeles och Las Vegas i tio dagar. Birgit och jag visar foton för varann och utbyter upplevelser. Dock har de haft en något lyxigare semester. De verkar mest ha inhandlat Prada och Armani, plus att de har bott på The Venetian ...

Ombord finns inga filmer att se! Så då blir det en stunds läsning i stället. Flygningen går bra, förutom att en flygvärdinna verkar ha missat årets charmkurs. Jag ber om ett glas vatten och påminner henne lite diskret en kvart senare. Då får jag kommentaren: "I'm running up and down. There's no need to get nasty!" Detta rimmar inget vidare med flygbolagets introduktionsvideo som Continental alltid visar. Där intygar vd:n med synnerligen påklistrat (tandblekt?) leeende vilken förstklassig service de står för!

Newark – Arlanda
Framme på Newark slipper vi gå genom några kontroller. Bagaget är redan på väg till Arlandaplanet och gaten ligger nära den vi kom till. Bra! Jag tar det lite lugnt och äter en rulle med kalkon, eftersom middagen lär dröja. Ombord på förra flighten serverades endast snacks.

Så ska jag gå till gate 133. Men vad nu? "Portland" står det! Hjälp! Var är Arlandaflyget? Efter fem minuters panik hittar jag gaten – nummer 136. De hade visst bytt. Jag frågar åter om det går att få en bättre plats, men det går inte. Ändå hänvisar jag till risk för blodpropp ... Vi börjar gå ombord och då händer det! En flygvärdinna kommer fram och berättar att jag har fått ny plats – vid "Exit row". Jaaaa! Gott om plats för benen, särskilt med tanke på att vi nu ska flyga på natten. I alla fall en som gick charmkursen ...

Innan vi kommer i väg får vi stå nästan en timme och vänta på att ett system som "är nere" ska bytas ut! Men vi ska vara lugna, "det är inte något annat fel på planet"! Tur att man inte är flygrädd. Så iväg.

Denna gång ser jag ingen film; det är ju snart sovdags. Dock ser jag om en liten snutt av What Happens in Vegas, bara för att få njuta av miljöerna som jag ju nu känner igen. Och nu ser jag med mer kritiska ögon. I en scen kliver Cameron Diaz ur limon precis intill den grandiosa avslutningen på Bellagios fontänshow! Vilket "sammanträffande"! Och sedan vinner hon och Ashton Kutcher 3 miljoner dollar – efter att ha stoppat en "quarter dollar" i maskinen! Javisst, mycket troligt!

Vid halvtvåtiden på natten (svensk tid) serveras en middag. Det är steak med mos och grönsaker. Gott! Därpå släcks lyset i taket och jag tar en melatonintablett för att försöka sova lite. Det blir bara dåsande, ingen riktig sömn. Men jag sitter med slutna ögon i princip hela tiden från 02.00 till 06.30. Stiger bara upp ibland för att göra lite fot- och vriströrelser. Och vid två tillfällen "väcks" jag, först av att en kille tappar en tung jacka i mitt huvud (!) från bagagehyllan samt av ett hysteriskt gnäggande skratt från en som ser Two and a Half Men.

Vid 06.30 får vi frukost, bestående av något slags wienerbröd med marmelad, två pyttemelonbitar och två vindruvor! Härligt, proteinrikt och mättande ...



Vi flyger in mot Arlanda vid 07.45. Vädret i Sverige: plus 5 grader och mulet. Jippi! Sen blir det stress utan dess like. Mitt tåg till Den Lilla Staden går bara en timme senare, annars får jag vänta i flera timmar till! Och nu vill jag bara hem. "Snälla väska kom!" ber jag vid bagagebandet, men den dröjer. När den till slut kommer springer jag med bagagevagnen, så snabbt att jag håller på att missa tullen. Sen ner i hissen till Arlanda Express. Jag räknar ut att jag har tio minuter på mig att hinna till tåget.

Vid Karlberg annonserar en röst i högtalarna att tåget kryper fram, för det ligger ett tåg framför. Utmärkt tajming! Exakt fem minuter kvar till tågets avgång är det, när jag kliver av på Centralen. Nu är det långa benet före ... Har ni försökt springa marathon med en resväska, en tung ryggsäck och en stor handväska?

I trappan upp till tåget använder jag mina sista krafter ... Och så ombord! Det är tre minuter till avgång, och jag kan knappt andas. Sedan hostar jag hela vägen hem, av all luft jag drog i mig. Har lust att ropa till medpassagerarna: "Nej, jag är inte förkyld! Har bara sprungit marathon!"



Framme
Så, äntligen hemma. I Den Lilla Staden möter maken och barnen, och det blir kramkalas. Presenter delas ut och alla är glada. Men sen börjar det gunga. Och så fort jag sätter mig, nickar jag till. Det är med nöd och näppe jag lyckas läsa godnattsaga och jag läser hela tiden fel.

Klockan 21.15 är det godnatt. Och ååååh så skönt det är med egen säng! Jag somnar som en stock, men vaknar till lite under natten. I dag känns det något bättre.

Önskemål har kommit om bilder på det jag shoppat. Vi får se. Kanske kan jag visa något fynd! Men nu måste jag jobba lite!

See you!

7 kommentarer:

Dubbelörnen sa...

Har tänkt på dig o hemresan för det där med blodpropp var inge kul alls!

Kan nog se dig med långa benet före genom Centralen *asg*.

Låter som du behöver lite semester nu ;).

Kramar o välkommen hem

Lady Stalker sa...

Dubbelörnen: Tack! Men nu har jag nog haft tillräckligt med semester ...

Höll på att få en chock av sjukhusräkningen från USA! Nu gäller det att få ersättning av försäkringsbolaget!

Kram!

Howdy Sailor sa...

Hej!

Nu hittar jag din blogg när du redan kommit hem. Jag får sätta mig ikväll och läsa igenom den.

Jag bodde i Vegas i flera år och har kvar en liten stuga där men har inte varit där sen sjuåringen föddes. Kan tänka mig att mycket har förändrats.

Som sagt, ska läsa ikväll. Jag ser verkligen fram emot det.

Lady Stalker sa...

Howdy Sailor: Välkommen hit! Wow, en Vegasexpert! Och stuga där ... Det skulle jag vilja veta mer om!

Ska kika på din blogg också!

Skatan sa...

Trevlig läsning du bjöd på - jag gillar hur du skriver :)

Skönt att vara hemma. Det är verkligen så att hemma är bäst...kanske tack vare att man kan ta sig ut ibland och vädra fjäderskruden?

Nu skall jag återgå till lingonkoket.

/Anna

Lady Stalker sa...

Skatan: Tack! Skriva är det bästa jag vet ... så det värmde! :-)
Jag måste säga dito förresten, efter att ha besökt din blogg!

Lingonkok – oj, vad imponerande! Här köper vi sylt på burk, mestadels. Maken kokar ibland vinbärssylt. Notera: maken!

Anonym sa...

Vad glad jag blir för din skull A, detta förtjänade verkligen du och A, lite ensamtid.
Hälsa pojkarna så gott från mig.
Jag lovar att jag inom en snar framtid kommer att dyka upp.
Kramar i massor till er alla // Carro