Äntligen här!

Framme. Äntligen.

Jet lag? Ja.
Overkligt? Ja.
Jobbigt? Jaaa ...
Alldeles underbart? Jaaaaaaaa ...


Just nu är klockan 06.00 på morgonen, måndagen den 8 september. Jag sitter i ett ännu mörkt Las Vegas efter en natt med bara cirka fyra timmars sömn och skriver. Utsikten visar poolområdet och i fonden silhuetterna av de kända hotellen, glimmande mot natthimlen.

Varför skriver jag först nu? Hm, jo det blev en extra "mellan-
landning" i ett Emergency Room ... Jag ska försöka ta det från början. Och ha då i åtanke att detta var min första långflygning någonsin och dessutom ensam ...

Arlanda – Newark
Åker från Den Lilla Staden redan vid 04.30. Trevlig bussresa och konversation med två som skulle till Santorini. (Liiite närmare.)

I kön till Continental Airlines incheckningsdisk kommer en kvinna från markpersonalen och sliter tag i mig. "Det är bråttom! Det står 'Gå till gate!'" Så drar hon mig från den 30 meter långa kön till ekonomiklass och jag får glida före i gräddfilen ("Elite Access"). Varför? Tja, det syns väl att man är en lady? ;-) Konstigt i alla fall, för sen var det gott om tid.

Flighten tar nästan nio timmar. Har gångplats och jag gör duktigt fot- och vriströrelser. Ändå börjar ett otäckt blårött märke framträda på ena benet(!) I monitorn framför mig ser jag en mycket passande film. Dock ej vidare bra, men kul som försmak. Dricker också mycket vatten. (Tack igen för alla tips, Mona!)

På Newark
Träffar två svenskar som också ska vidare till Las Vegas och delta i samma möte som maken (som anländer dagen efter mig)! Vi äter lunch tillsammans och bestämmer att ses vid gaten tre timmar senare.

Nu börjar jag känna mig yr. Märket på benet är blårött, hett och bultande. Går till ett Pharmacy och får höra följande av en anställd: "Min medicinska utbildning säger mig att det där är en blodpropp! Du måste åka in till sjukhus! Får inte flyga i kväll!" Hon rådgör med flera andra, som säger samma sak.

Till Emergency Room
Jaha. Sen blir det kaos. Bagaget är ivägskickat. Ute blåser det upp och störtregnar. En ambulans (utan sirener) kommer och tar mig till jordens sunkigaste sjukhus. Är man inte sjuk innan blir man väl ... Väntar i fem timmar och slipper ändå väntrummet! Gulliga Gena, cirka 25 år, tar med mig in på sitt sköterskekontor där jag får vila på en brits. Hon redogör noga för sitt kommande bröllop om nio månader och fästmannens romantiska frieri. Jag får vara smakråd vid valet av brudklänning och får veta att hennes föräldrar sparat sedan hon var liten till ett kommande bröllop. De ska "bara" ha 250 gäster och naturligtvis en wedding planner. Tiden flyger; vi har trevligt. Allt för att mota paniken.

Får äntligen träffa läkare. Nej, ingen propp (ännu)! Men jag skulle inte ha kunnat flyga denna kväll. Blodansamling på grund av högt kabintryck. Jag ska äta medicin som verkar blodförtunnande och stanna för observation över natten. Kanske blir det inget Vegas? "Sover" i ett ljust rum med stönande människor, pangpang på tv och blippande instrument.

Nästa dag: Goda nyheter! Får åka vidare! Ej hög risk för propp! Men måste hålla koll.

Newark – Las Vegas
På väg igen! Äntligen! Klockan 09.00 lyfter vi (mitt bagage är redan framme) och flighten går bra. Ser filmerna Made of Honor och Notting Hill (för tusende gången). På denna flight finns nämligen inga filmer att välja mellan. Men man kan ju låta bli att köpa hörlurar! ;-)

Plötsligt ljuder en röst i högtalarna: "På er högra sida ser ni nu Grand Canyon." Jag rusar över gången och synen är obeskrivlig! Förmiddagssolen över den gigantiska kratern ... Vi flyger så nära!

Så går vi in för landning, tjugo minuter före utsatt tid. Detta är verkligen mitt i öknen! Och där reser sig The Mirage, The Stratosphere – hotellen längs The Strip som leksakshus i ett sagoland. Otroligt häftigt.

Las Vegas
McCarran är en enorm flygplats. Hettan ute är enorm (drygt 40 grader). Allt är enormt. Liksom känslan ... Får mitt bagage och tar en shuttle till Riviera Hotel. Milslång kö till incheckningen, men träffar två trevliga amerikaner som ska på en mässa. En av dem gör mig jätteglad: Hur är det möjligt att jag inte har någon accent? Och har jag flugit ända från Sverige? Otroligt vad långt.

Ja, det var långt och ja, jag är trött. Nu gungar det. Får rummet och går sen till poolen, där jag träffar en av makens kollegor. (De andra två från flygplatsen måste ha undrat när jag aldrig dök upp, men dem ser jag inte.)

Äter sen lunch och vilar en timme. Det gör susen. Let's hit The Strip! Hettan slår ner som en klubba igen. Där ser jag affären Ross! (Tack igen, Mona!) Jag köper inget i dag, men blir chockad över hur billigt allt är och vilka fynd det finns att göra. Måste ta det lugnt, leta strategiskt ... Festklänningar för någon hundralapp! Skor för detsamma!

Kväll och maken kommer. Vi uppgraderar oss till ett finare rum, och promenerar sen med makens kollega längs Strippen bland neonljusen. Äter en god vietnamesisk middag på Treasure Island.

I natt lyckades jag som sagt bara fixa fyra timmars sömn, men det får funka ändå. Har nu ordnat trådlöst internet och kan äntligen uppdatera!

Jag är här. Jag kom fram. Nu börjar det.